Allt verkade så lovande på morgonen. Jag och G var laddade inför danceaerobicen och bollhavet. Väl där och inlämnad på MiniSats så var det annat ljud i skällan... Att en sådan liten kille kan skrika så högt!
När jag vänt ryggen till leklandet och registrerat mig så hör jag ett skrik ända ut i receptionen. Förstår att det är Gustav och går tillbaka in i MiniSats. Där har Gustav blivit ledsen för att en annan kille har kastat en boll på honom och "fröken" står och försöker få Gustav på andra tankar men han bara skriker åt henne. Jag går då in till G som på ett ögonblick har ändrat inställning till bollhavet och vill vara med mig istället. Under hela vårat prat så skriker och gråter han.
Jag frågar Gustav om vi ska åka hem och säger att vi gör det om han inte slutar skrika. Han skriker då ännu mer. Det har nu hunnit bli kö till Minisats och några föräldrar tycker nog synd om mig medans några tänker "åk hem så blir det en plats ledig".
Efter prat hit och dit med Gustav så säger jag att vi åker hem för man får inte vara här om man skriker som han gör eller inte lyssnar på fröken eller mamma. Han blir då helt tokig och kastar sig på golvet och vägrar gå. Han ska inte med hem utan han ska stanna. Jag klär på honom kläderna och han sliter av dem. I det här läget känner jag att vi måste åka hem för han ska inte vinna det här hur mycket jag än vill träna. Längtat hela veckan efter passet.
Väl hemma så har han lugnat ner sig, vi kramas, han säger förlåt för att han inte lyssnade och vi kommer överens om att vi ska göra ett nytt försök en annan dag i bollhavet. Han har en envis mamma som inte tänker bli en mamma som ger sig för att barnet tjatar tio gånger eller skriker så att han blir röd. Ett nej är ett nej.
För att röra oss lite idag så blev det en långpromenad med dubbelvagnen och som Gustav sa "ett nytt försök".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar